Nej, det är inte mitt problem!

Eller kan man lasta över egna skapade problem på andra?

Funderat en del på detta. Ponera en situation där någon har skapat eller stött på ett problem som de tar upp med dig. När de har förklarat klart så kommer det först frågor på hur problemet uppstod och sedan följs det upp med frågor ur det kan lösas och så avslutningsvis vad du skall göras för att lösa problemet. Det har alltså stegvis övergått från att vara någon annans problem till att vara ditt problem. Känner ni igen er? Plötsligt står du som ansvarig att lösa ett problem som du antagligen:

- Inte medverkat till att skapa varken direkt eller indirekt.

- Antagligen inte känner till alla detaljer kring hur det uppstod eller varför.

- Egentligen inte varken har tid, ork, resurser eller vilja till att lösa. Naturligtvis ställer du ändå upp.

- Om du löser det så måste du antagligen rekonstruera hur problemet uppstod.

- Du måste kunna förklara hur du löste problemet.

- Personen som tog upp problemet, och med stor sannolikhet orsakat detta, kommer inte ta till sig något eget ansvar och felet ligger, naturligtvis, hos någon annan. Med andra ord antagligen hos personen som hjälpte till att lösa alltsamman.

Min egen observation kring detta är, om någon behöver hjälp med något, att de sällan, med stor dragning till aldrig, noggrant följer instruktioner hur man skall lösa problemet. Det i sin tur ger att problemet inte försvinner eller rent av förvärras. Om tillfrågad om man gjort så som man blev föreslagen svarar de alltid ja vilket inte stämmer. Min inställning, som felaktigt kan uppfattas som ganska negativ, kan delvis bero på att jag arbetat med professionell IT kundsupport i lite över 13 år. Där lyssnade man noggrant till kundens beskrivning, ställde följdfrågor och sen kollade man eventuella loggfiler för att bilda sig en "bättre" bild över vad som hänt. Oftast skiljde sig det beskrivna händelseförloppet mot det som loggats. Bör nämnas att det inte alltid gick att bilda sig en komplett bild av hur något gått fel och javisst - datorer är datorer.

Om jag skulle summera detta så är grunden till hela fenomenet beroende, på som jag ser det, av flera faktorer:

- Personen som orsakade det hela har troligen inte så bra koll på vad vederbörande borde gjort. Kan vara kopplat till bristande kunskaper eller erfarenhet.

- Vissa typer av personer har mindre eller större fallenhet att förstå hur något är tänkt att fungera,  själva grunddesignen eller funktionen hos något. Om du till exempel tror att datorer, surfplattor, mobiler, TV-apparater eller kameror som är vanliga idag var de första apparaterna som orsakade en del problem och missförstånd har jag ett bra exempel: programmering av videobandspelare via  fjärrkontroll för tidsstyrd inspelning. Hur många känner inte till någon anhörig eller kompis som inte löste detta när det begav sig?

- En brist på självinsikt, oftast kombinerat med en nyfikenhet och kanske en felaktig grundinställning att jag kan själv, gör att man ger sig på saker som man borde låta bli. Kan eventuellt bero på att man tycker det är pinsamt att fråga om hjälp eller att man vill spara pengar. Antagligen finns det flera  andra skäl också.

- Det heter att folk lär sig av sina misstag. Ja, det kan nog stämma, om de inser att de själva måste ta ansvar om de skapat dem och själva lösa dem. Om de inte gör det så är det enklare att låsas att man inte har en aning om hur misstaget uppstod och sen systematiskt har som lösning att någon annan skall ärva problemet.

- Man gör om samma fel då man inte inser att man inte lyckades tidigare. Fungerar det inte så måste det vara på grund av någon annan och/eller annat.

- Om något som kan orsaka problem finns så kommer problemet, eller i plural, att uppstå. Det finns ingenting som är idiotsäkert eller som någon uttryckte det, det finns smarta idioter.

- Vissa personer vill inte lära sig att göra rätt eftersom de antingen inte orkar lära sig något nytt eller redan i förväg tror att det kommer att bli fel. Effekten blir en självuppfyllande profetia.

Känner ni igen er? Jag var rädd för det...

Det egna ansvaret vid avbrott i samhällsfunktioner.

Det egna ansvaret vid avbrott i samhällsfunktioner.

Har under en tid förundrats av hur olika människor hanterar olika situationer. Särskilt då det är samhället kontra den enskilda individen och då speciellt då det blir avbrott i samhällsfunktioner som tas för givet. Tänker på strömavbrott, inget vatten och andra liknande händelser. Folk blir som ställda inför något ogreppbart som inte kan hanteras. Det finns olika grader av beredskap på att något kan hända till ingenting alls. Man förväntar sig att någon annan skall ta ansvar för dem och deras oförmåga att ta eget ansvar. De som har tänkt till lite, lekt med scenarion tänk om, har oftast en helt annan beredskap och denna gruppen ses ofta lite som avvikande och konstiga. Jag pratar inte om de som förbereder sig för ett fullskaligt krig med kärnvapen utan de som tänkt hur skall jag, och min familj, klara till exempel ett strömavbrott på några dagar? Ofta är det de som bor i storstäderna som saknar beredskap för dessa avbrott. De som bor på "landet" tar nog detta mer som självklarhet att kunna klara sig en tid själva. Man har växt upp med att ha resurser som ved för uppvärmning men framförallt så har man klart för sig att man antagligen måste klara sig själv. Man har tagit ansvar för sig själv och sina närmaste. Kanske inte alltid och på alla ställen i Sverige men oftast.

Tillbaka till dig. Vilken beredskap har du? Har du på någon nivå investerat lite tid på att tänka just tänk om? Om strömmen skulle försvinna sådär på fredags eftermiddagen då du just kommit hem eller kanske är på väg hem? Om det är kallt ute, hur kommer du klara värmen? Har du möjlighet att laga mat och värma vatten? Har du någon mat hemma för några dagar? Vatten? Hur har du tänkt att få reda på vad som händer? Batteridriven radio? Har du några stearinljus eller ficklampor, som fungerar, hemma? Jaså, inte? Ja, nu när det redan hänt så är det lite sent så då får man väl ta det som det kommer, eller? Kanske hoppas på att "någon annan" hjälper till?

Ja, det är avsiktligt lite provocerande men tanken är att öka medvetenheten att det är varje enskild individs skyldighet att ansvara för sig själv och att det inte är samhället (statens) sak. Samhället förväntar sig att du själv skall kunna ta hand om dig själv så att resurserna kan användas i rätt tid och plats för de som verkligen behöver dem. Det finns en tanke att man själv ska kunna klara sig under 72 timmar det vill säga tre dagar. Så vad behöver man?

Det finns flera hemsidor som kort och lättfattligt beskriver grunderna, här är några exempel:

• 72timmar.se
• DinSäkerhet.se
• Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Kanske lite svår att navigera på men det finns väldigt mycket information där.

Söker man på nätet kan man hitta flera exempel. Det viktiga är att man börjar någonstans och sedan täpper igen de största bristerna. En utgångspunkt skulle kunna vara att inventera vad man redan har. Med små medel kan man nå en bra bit.

Så mycket bättre 2013...

..fortsätter att överraska och kanske, hoppas jag, inte bara mig. Vi i Sverige, och då inte bara sett till vår befolkningsmängd, är jävligt mycket bra på flera saker och däribland musik export. Vi har många artister som fungerar internationellt. Det är något som slår mig då jag tittar på TV4:s Så mycket bättre. Vi har en bredd och det med kvalitet. Se bara på Agnes, Ken, Titiyo och Ulf  för att nämna några. Ja, varför bara ta dem - alla levererar något som berör och fungerar. Kanske inte i alla avsnitt men hittills tror jag, för egen del, inte att någon artist i denna säsong totalt har kraschat, inte lyckats få fram något som inte på något plan fungerar och berör. Ja, jag har vissa kanske vissa förutfattade meningar när det gäller Lill. Låt mig förklara.

Kommer fortfarande ihåg det där kring Svenska nationaldagen för ett par år sedan, faktiskt ganska många år sedan, då Lill stod på scen. Det var ett mindre publikum på ungefär 150-200 åskådare. Om jag kommer ihåg rätt hade hon med sin erfarenhet framfört några av hennes "klassiker" och hon hade gjort det bra med fin kontakt med oss som lyssnade. Hon hade helt enkelt gjort ett bra framträdande. Hon väljer då att gå ut bland publiken och går fram till en pojke sittande på de första raderna och fråga vad han vill att Lill ska sjunga som nästa låt. Pojken svarar klart och tydligt att han tyckte att vi borde sjunga Sveriges nationalsång just eftersom det var Sveriges nationaldag. Lill blev lite ställd och försökte ändra detta men hade inte mycket till val eftersom publiken ganska omgående reste sig då de hörde detta. Pojken reste sig också. Och där stod vi med en hyfsat paff och tagen Lill. En stolt blandad publik som högt, klart och tydligt sjöng Sveriges nationalsång. Jag tror att det uppskattades av flera förutom mig själv. Och Lill, ja - jag tror hon uppskattade det också fast kanske inte just då men lite senare - typ efteråt.

Hej!

Istället för att försiktigt introducera dig för min syn på fritt bloggande släpps du rakt in. Pang - 100%. Det är helt fritt - du kan själv välja. Ingen kommer att säga något om du väljer att skita i detta men varför inte bara skumma igenom denna blogg?

 

Valde du att fortsätta läsa? Om så, välkommen och vem vet kanske kommer du att få några insikter eller bli några idéer rikare. Att bli några erfarenheter rikare? Det är i alla fall min förhoppning.

Det  kanske är dags för att...

... ta det lugnt, att tänka efter var vi är och vad vi håller på med? Jag menar allt går ju snabbare och snabbare. Allt blir mer och  mer en tids hets. Får vi verkligen tid att uppskatta det som verkligen betyder något, när det händer? Då det händer? I nutid och i ögonblicket? Måste allt verkligen gå snabbare och vad vinner vi på det egentligen? Vi måste ge oss tid att uppskatta det vi har just nu. Att pausa och verkligen vara närvarande i det berömda nuet. Som min svärmors tavla i deras hall - Carpe Diem, men inte bara dagen utan närvarande i ögonblicket.

Ja, jag vet det låter lite som någon pseudo religion - lite som något man råkar zappa in på någon obskyr kabel TV kanal når klockan passerat god natt för länge sedan men jag har en poäng. Vissa saker måste få ta tid, inte som något av en förlust utan en ren investering i livskvalitet.

 

Jag är själv ett offer för detta. Skulle till exempel velat var mer i nuet för min dotter - då det hände och nu, mer än någonsin är det något jag verkligen skulle vilja hoppa in i en tidsmaskin för. Att kunna backa tillbaka och fixa det jag vet inte var 100%. Ja, dessa tillfällen och ögonblick då du vet att du inte fullt ut gjorde det du skulle kunna gjort. Tror alla föräldrar har haft några sådana ögonblick. Förhoppningsvis väldigt få av dessa. Försöker inte säga att det är OK men du, det finns tid att ta tag i det. Att fånga upp detta och reparera. Mitt råd, både till mig själv, och dig, är att inte skjuta upp detta på framtiden utan att ta tag i det med en gång! Kanske inte bara till dina barn, maka, make utan med de som betyder något?

 

Återigen, välkommen och du - du har ett eget val, glöm inte det...